Hur jag blev nazist! (På allmän begäran, eller iaf RF's) Låt oss ta tillbaka ordet, likt bögarnas "bög" och svartas rap om "niggers"

Kanske har man en outsläcklig tro på människans goda, kanske har man varit med om så mycket att man blir luttrad och inte bryr sig eller blir rädd. Jag kan berätta lite. Jag är ett mobbat halvspanskt barn utan far, han är kvar i Spanien. I 80-talets Sverige var jag den brunaste och enda med konstigt namn som gick att göra 100 nidvarianter på. Jag fick höra rasistiska kommentarer så gott som dagligen i skolan, och fröses ut. Jag jagades, slogs, retades. Jag ansågs ful och korkad. Minns att jag 9-10 år gammal, jagades i bergen i Bovallstrand av ett grabbgäng med avslagen flaska, som ville skära halsen av mig, och/eller hänga mig i min halsduk. Jag sprang för livet, och är övertygad än idag att jag hade misshandlats till döds om de fått tag i mig. Fick ingen läsro. Senare kom två invandrade barn, och de slog mig också, fast med käppar för att jag var sämre än de i matte. Var skiträdd i 9 år. Orkade inte läsa vidare, så nu sitter man här utan utbildning, pengar, jobb, allt. Jag kom att hata allting som inte var vackert, svenskt och blont. Jag ville vara blond. Jag hatade mig själv, och gör väl än, på ett sätt, även om jag skiter i det nu och försöker ha så roligt det går istället. Vill berätta allt, för att jag vill att ni, inte bara du, ska veta att det finns människor bakom den grå massan ni kastar farliga saker rakt in i, eller misshandlar, förstör hemmen för, även om ni inte ännu (det var då det, höhö!) hittat just mig.

Eftersom jag hatade allting i skolan, efter all mobbning, ritade jag hakkors överallt, på skolböcker, bänklock och annorstädes, bara för att man märker när något, vadsomhelst, provocerar och väcker känslor. Man märks. Från att ha varit utfryst hackkyckling längst ner i rang och hackordning i alla år sen jag börjat skolan. Nu var jag 13 år. Jag gick under öknamnet "nazisten", trots att jag egentligen inte gjort någonting, mer än just ritat. En kille heilade alltid när han såg mig i skolan. Jag tyckte det var jobbigt. Hans mamma var moderat, förresten, i kommunen och med på valsedeln. Men det var något mindre jobbigt än den tidigare utseende/ras-baserade mobbningen. Jag kände mig nästan lite stolt. Jag började gilla Hitler. Jag har alltid haft en positiv och lite skämtsam inställning till Adolf Hitler. En god relation helt enkelt :-) Jag började läsa allt om andra världskriget, och där ingår ju även om koncentrationsläger mm. Det hade skolpsykologen mycket emot. Han var fransman. Han lät som någon ur en skämtfilm om fransmän. Han frågade mig vad jag gör hemma hela dagarna, om jag inte var ute eller hade kompisar. Nä, det hade jag ju inte, mobbad som jag var. Jag satt mest hemma och läste böcker, sa jag. Vilka böcker då? Om andra världskriget. Han: om koncentrationsläger och sånt? Jag: ja, sådant ingår väl? Han såg på mig som om jag inte var riktigt klok. Omdömet blev: intressen: koncentrationsläger. Han ville att jag skulle gå på BUP och fosterhemsplacera mig. På en kennel. Trots att jag själv nästan redan hade en. Dessutom mitt ute i skogen, där jag träffat ännu färre människor. De tyckte nämligen att jag hade för litet kontaktnät och umgänge. Det var mest därför de ville placera mig. Soc var sånt på 80-talet.

Jag ville gå med i ett nazistparti eller organisation, minns jag att jag sa hemma plötsligt en dag. Mamma ville inte det. Hon sa att man hamnar i register och får svårt att få jobb. Jag fick inte. Jag nämnde det aldrig mer. Jag fick ändå inte kontakt med någon organisation, det här var långt före internets tid, och jag hade bara vaga kunskaper om vad sådana organisationer hette på den tiden, vilka som fanns kring 1988-1990. Nu minns jag inte ens. Kanske fanns VAM? NRP? SD var nog inte ens bildat. Det var nog mest nåt som VAM jag var ute efter, men som ensam ung "blattetjej" kom man inte i kontakt med sådant, helt enkelt.

Jag gick med i MUF i stället, eftersom Moderaterna var det mest "invandringskritiska" partiet som ville ha minst invandring och mest stängda gränser, på den tiden. Dessutom var jag hemligt kär i stilige Anders Björk, som blev min idol efter att han fått ett utbrott och skrikit åt sossarnas äcklige Carl Lidbom i konstitutionsutskottet om Ebbe Carlsson-affären. Ett "TV-program" (live-sändningar från konstitutionsutskottet, alltså) jag följde minutiöst i timmar.

Sedan demonstrerade jag, ENSAM, endast med ett anti-plakat med texten Senildemokratur? Njet! och en hund som enda skydd och sällskap, på första maj, mitt i sossetåget på Götaplatsen i Göteborg, EMOT socialdemokratin! Som jag hatade mer än något annat. Den hade ju under 70 år byggt upp skolan, det mesiga systemet, invandringspolitiken, invandrarnas barn som slog på mig, soc, allting som jag hatade, och som varit jobbigt mot mig. Svikit mig, inte kunnat skydda mig mot våld och mobbning. Också var man fattig, och de stod där och bröstade sig om sitt välfärdssystem. Allt pågick framför Sten Andersson i talarstolen. Det är -91. Det slutade med att en piketstyrka med poliser, 5 stycken, släpade in mig (15 år gammal) i deras piket, undan 2000 vansinniga sossar som försökte slita oss i stycken. Fast inte alla, utan en mindre medelålders samling. AFA och sånt fanns inte ännu, så de hade inga ungdomar till försvar eller så. Först sa de att jag inte fick stå där, och då växte jag givetvis fast i marken. Säger nån hotfullt att "Du får inte stå här!/Du får inte vara här!" Kan man ju bara inte flytta på sig! Man hamnade på marken, de slog, bet och revs, försökte bryta av ens fingrar bakåt. Blodvite uppstod. Pressen fotograferade, men inte en bild kom ut i tidningarna dagarna efter, till min förvåning. Mörkning. Det ska inte få finnas eller nämnas. Hur sossar beter sig i flock, mot oliktänkande. Poliserna var vänliga, men jag var väldigt arg på dem: Varför tog ni MIG? Ni skulle tagit dem som börjat slåss med mig istället?! De som vill slå ner yttrandefriheten och oliktänkande! Jag gjorde ju inget, jag bara stod där tyst och stilla med mitt plakat och blev angripen. Poliserna: De är för många att gripa, och det hade kunnat gå riktigt illa för dig om vi inte räddat dig! Jag var arg, för sossarna hånlog segervisst och nickade glatt, jojo, HON blir gripen och ivägsläpad! DE hade fått rätt, och jag fel! Ordningen återställd. Alla får tycka olika, bara de tycker rätt, som de. Det var det som kändes så förnedrande och orättvist, att poliserna, inför alla, tog mig och inte dem. De var en kvinna och fyra män. Jag fick alla deras namn, har kvar det nånstans än.

Först hade jag sökt skydd hos ett par (andra) gubbpoliser som andäktigt stod och lyssnade framför Sten Andersson. Men när jag märkte att stämningen började bli hotfull, och bad att få stå i deras närhet, knuffade de undan mig och sa att jag inte fick stå så nära dem, andra kunde tro att de stödde min åsikt/mitt plakat. De knuffade mig ut i den arga sossemassan, långt ifrån deras relativa trygghet. Hur skulle någon kunna tro att ett par poliser höll med, eller var i sällskap med, ett barn med ett anti-plakat?

Efter kriget, WW2, tog min mormor hem och matade upp judar i sitt hem i Göteborg. Flera familjer bodde och vistades där, i omgångar. De kom i bussar till ett sjukhus/vilohem i närheten, och mormor och mamma tog hem dem, när de kommit över det värsta, lät dem bo, äta upp sig, men framför allt prata av sig om allt de varit med om, hos oss. De behövde det, ingen lyssnade i sjukhuset, det var bara kroppslig återhämtning. Om de fick för mycket mat medan de ännu var ovana, dog de, de fick äta lite i taget. De blev goda vänner till oss, som höll kontakten i alla år tills min mormor dog -92. De brukade räcka att skriva hennes namn och Göteborg, Sweden, haha, så hittade breven rätt! De flyttade sedan alla vidare till USA, Kanada, Frankrike, ingen stannade i Sverige. De hade några guldsmycken med sig, från lägren de kom ifrån, som mormor fick och jag har nu. Jag vet att det är sant, jag är ingen historieförnekare. Jag har fått höra deras egna berättelser, och det säger jag, när diskussionen sas kommer upp, och berättar om judarna i vårat eget hem och deras berättelser som kanske är mer nära och levande för mig än för de flesta nu levande människor. Jag tycker att man borde stå för det, istället för att förneka det. Att visst, de gjorde så då, de tyckte det var rätt, då. Nu tycker vi det inte. Hur kan man då bli nazist? Jo, för att mycket är jävligt snett i Sverige idag, och för att jag inte kan blunda för det och bara låta det fortgå, och värst, att inget ens får nämnas, att vi har åsiktsförtryck och är på god väg emot diktatur, och man känner sig maktlös.

Efter äventyrligheterna på 1a maj 1990, (vilket jag inte gjorde om) var jag med i M i flera år. Men sedan dess har mitt politiska engagemang legat i träda, i 20 år. Det har endast bestått i röstning vart tredje år, och nu på senare tid vart fjärde. I mitt första val röstade jag MP lustigt nog, sedan M varenda gång, tills senaste, 2010, då SD fick min röst, och jag började läsa runt på sidor som Avpixlat, Exponerat, och senare Realisten och Nordfront.. I början av 2013 gick jag med i Sverigedemokraterna. Efter nåt halvår där, insåg jag att de inte var vad media målat upp för bild av dem. De var inte vad jag var ute efter, särskilt inte efter uppluckringen som skett på senare år, och jag lämnade SD för Svenskarnas parti hösten 2013. Sedan dess har jag alltså aktivistat för SvP, och nån gång SMR. Massa flygbladsutdelning, med på olika roliga aktioner, demonstrationer (både SvP och SMR), och läger. Och nu senast var jag alltså och hjälpte till under Almedalsveckan 2014, som alltiallo.

 

 

Nyuppvaknandet - Demonstrationen

Den 14e september var det dags igen. (Med ett uppehåll på 23 år sedan jag som ensam 15 åring demonstrerade emot Socialdemokraterna på Götaplatsen i Göteborg 1a maj, emot 2000 äldre och medelålders sossar som inte tvekade att ta till våld mot EN ung oliktänkande!) Dags att visa mitt missnöje med sakernas nuvarande ordning, dvs oordning. Visa var jag egentligen hör och känner mig hemma, och väl har beundrat på avstånd sedan ca 1988.

Jag har börjat läsa runt på alla nationalistiska internettidningar och siter, (egentligen sen Husbykravallerna i maj, som i alla fall fick mig att inse att nu får det vara nog! Men kanske mest sen PK-tidningarna, dvs den regimstödjande pressen, med Aftonbladet och Expressen i täten, gick ut med att besöken på såna "rasistiska" och "extremhöger" siter rasar i höjden, och att det från styrande håll bestämdes att det således måste sättas in motåtgärder och "informera/indoktrinera folket, och lära dem att inte gå dit för att söka information". Jag blev såklart av detta hetsad att ge några extra klick varje dag på var och en sådan nyhetssajt :o) och jag fick där reda på att det skulle hållas en stor demonstration i Stockholm av Svenskarnas Parti. Jag planerade att gå dit länge, men tvekade sista tiden, men fick med mig min fd kille P, och det avgjorde saken, då kändes det tryggare att gå dit. Jag insåg ju att man kunde råka illa ut, kanske tillochmed bli ihjälslagen främst på väg dit och hem, och det kändes olustigt att gå ensam. Sen var ju inte SvP riktigt min hemvist, med främst deras åsikter om judar, som jag inte kan ta till mig. Men i det stora hela höll jag med SvP, och eftersom inte Sverigedemokraterna håller några liknade aktiviteter, vilka jag tycker är skojiga, gick vi dit.

Åkte pendeltåg, bilen insåg jag var tryggast att lämna hemma för att hålla hel, och inte avslöja sin identitet med. Ändå insåg man nog inte vidden av det hela förrän man kom dit, eller förrän man försökte börja gå, i tåget. Men, first things first. Vi letade rätt på Humlegården, en stor, lummig park jag aldrig besökt tidigare, och det var tur vi hade karta och P med, för han har bättre orienteringssinne i Stockholm, inte minst viktigt vid behov av hastig reträtt... Vi satte oss på en bänk nära där vi såg SvPs funktionärer började samlas och slå upp talarplats och flaggor. Det var lite svårt att hitta dem först, för det hela var mindre än vi trott och inte så iögonenfallande. Snart kom mer och mer poliser till häst och tillfots, och började sätta upp blåvita avspärrningsband överallt, så att SvP fick en liten egen sektion av parken.

Poliserna kom fram till mig och P och frågade ut oss om våra politiska åsikter. Jag sade nåt lite otydligt om att jag var där för att demonstrera emot det oacceptabla ökande våldet/kriminaliteten, och att jag var "SD", på vilket svar polisen (konstigt!) nog inte förstod vilket läger jag tillhörde, och höll på att fösa iväg mig, men P förtydligade åt oss båda att vi var där för att gå med i SvPs demonstration och på frågan vad vi "var", Sverigedemokrater. Då frågade hon igen vad vi stod för och hur vi motiverade det, så vi fick hålla en rätt lång utläggning om kriminalitet, invandring, svenskar etc, och hur vi såg på detta.
Tillslut hade vårt tal övertygat framför vårt utseende som mest troligt satte oss i facket "vänsterpartister", jag med mitt jäkla invandrarutseende och camoflagejacka, och P med sin flumvänster-70-tal-stil med långt hår och skägg, och schaskiga kläder. En stark kontrast mot de i SvPs samling som mestadels hade helsvarta kläder, bomberjackor, rakat hår, och nån variant på SS (eller är det SA?) keps. Poliserna föste oss i sista stund emot SvParna! Jag höll på att misströsta ett tag, tänk om vi tagit oss ända hit bara för att bli stoppade från det vi brann för, bara pga hur vi såg ut? De trodde nog att vi var där för att nästla oss in och ställa till kaos mitt i hopen! Vi ställde oss mitt framför talarstolen, och snart hölls tre tal, av tre olika talare/företrädare för partiet, varav en var partiledaren. En del kändes väl lite väl högtravande och tramsigt, (och man längtade på sina ställen efter en talare som mer talade ut om problemen och sin syn på lösningar av problemen, än att bara nöja sig med att slå sig för bröstet för att man är svensk)  jag har svårt att nånsin släppa min skämt-distans jag alltid har till allt. Men en del var jättebra sagt, och entusiasmerande, och alltid med glimten i ögat, och många skratt mellan raderna/pauserna när vänstern, Expo mm, satte igång sitt oljud med fotbollstrumpeter (vad hette det? favuelor?) skärande visselpipor och tramsrop i bakgrunden.

Medan vi lyssnar på talen, ser jag plötsligt bara ryggarna på 8-10 killar och män som springer iväg i vansinnig fart som på givet kommando. Långt bort mellan träden ser jag när de är framme vid några motdemonstranter och kastar dem till marken och ger dem vad de tål. Jag fattar ingenting, men får veta att motdemonstranterna slagit varsin sten i huvudet på två poliser. Poliserna är illa skadade och "de våra" grep in, för att få iväg de illasinnade våldsvänsterextremisterna som var ute för att skada, kanske döda, helt oskyldiga poliser. Jag måste säga att jag sällan blivit så imponerad i mitt liv som av den lilla grupp unga män som var "skyddsgruppen"! Men jag kallade dem "pirayagruppen", för de agerade som ett väl samkört fiskstim, fast med sån snabbhet och väderkorn på var, även otydligt och långt bort i periferin, bråk började uppstå när kommunistungdomar gav sig på oss eller poliser. De hade verkligen järnkoll på situationen, överallt, hela tiden! Och såå snabba! De rörde sig runt oss, i tåget, oavbrutet, med ögonen öppna. Och inget övervåld användes, bara dit - och knuffa bort.


Efter talen blev det dags att ordna upp sig på led, tre och tre i bredd blev vi uppställda, av funktionärerna. Tyvärr blev P "över" i min rad, och även raderna efter, så han togs långt bort från mig, till slutet av tåget (vi hade kommit överens om att vara  mitten, för det är säkrast där, eller borde iaf vara det, sade mina oerfarna instinkter mig), vi hann inte säga att vi hörde ihop, och ville gå tillsammans. Enda egentliga minuset för dagen. Det delades ut flaggor och banderoller av olika slag, och en jättestor horisontellt liggande flagga sattes i  mina händer! Tillsammans med fem andra blev jag fanbärare! Tvärs igenom tåget som ställde upp sig, kom, som några funktionärer uppmärksammade mig på, sångaren Thomas Ledin gåendes, han såg skitsur ut, haha! Var väl rädd att förknippas med oss, och sälja färre skivor, fegis!

Vi hann knappt börja röra på oss, något tiotal meter, förrän det hördes en enormt hög smäll! Öronbedövande och oväntat! Vänsterextremisterna hade kastat en stor smällarbomb, som de vid nyår, rakt in i folkmassan! Man började inse vad man gett sig in i, och att de (motdemonstranterna) avgjort måste vara helt störda i huvudet! I publiken fanns äldre, barn, många hundar i koppel, en saluki såg jag bl a... Det rök röd rök här och där, hela tiden, som luktade apa, och huvudvärken satt i mig i bortåt en vecka efteråt.
Länge fick vid stå utmed första gatan vi gått ut på från parken, medan bomb efter bomb kastades mot oss, tillsammans med glasflaskor, stenar, hästskit (från polishästarna) vattenballonger med okänt innehåll, bara idioternas fantasi satte gränserna: Det kunde vara vatten, kiss, syra och andra farliga ämnen... Allt medan vi hörde gälla unisona rop från talkörer om vilka jävla svin vi var, och "Vaad ska vii göööra? Stoppa rasismen!, När ska vi göra det? Nuuuu!" Samt såg långfingrar, två på varje människa, viftande rumpor, spotska till vansinne förvridna ansikten som spottade sitt hat ut över oss med stor iver, mm. Då hade man väldigt svårt att förstå varför de är omhuldade av etablissemanget och regimen som snälla, empatiska, med rätt åsikter och skyddsvärda, medan vi är avskydda och motarbetade, bespottad paria, ansedda som kriminella våldsverkare och livsfarliga "mördare" med missledd och fel syn på allt och samhällsordningen, av alla.

 

Tillslut hade mängderna kravallpolis fått bukt med och trängt undan motdemonstranterna, och vi kunde äntligen börja gå, eller marschera, haha! Fast nån marsch var det knappast frågan om, snarare långsamma försiktiga steg, medan man höll uppsikt åt alla håll, eftersom vadsomhelst kom flygande mot en, hela tiden, och varsomhelst ifrån. Vi fick instruktioner vad vi skulle skandera under marchen, det skiftade mellan "Sverige åt svenskarna!", "Gör gatan fri, för Sveriges framtid!" och "Sosse och moderat, samma gamla Sverigehat!", "Bryt inte våra blågula band!" Samt eventuellt några till, av ok mening. Bara en gång hörde jag, medan vi gick på en smal gata längre från folk, "Ut med packet!" ett flertal gånger. Inga heilanden såg jag dock, vilket jag nästan väntat mig. Men det är ju åtalbart nu för tiden, och vi skulle sköta oss och vara passiva och snälla, vilket vi också ville. Alla gick snällt, modigt och glatt vidare, utan att angripa, även när vi blev ansatta och angripna av stora folkmassor, mycket överstigande oss själva i antal.

 

Vi fortsatte oförtrutet mot vårt mål, ömsom stillastående, ömsom långsamt gående, medan motdemonstranter föstes (av polisen, som körde på vardera sidorna om oss med tätt sammanhållande tåg av piketbussar) ner en bit på korsande gatorna som uppkom hela tiden, och just när man passerade dem, var läget som farligast. Stopp och pang bom. Ägg och fyllda stora drickamuggar kastades från restauranger och fönster mot oss. Folk, publik och demonstranter, fotograferade och filmade med sina telefoner, och visade med gester triumferande upp resultatet för mig. Jag minns särskilt en äldre svensk dam med svartfärgat hår som var speciellt rödglödgat vansinnig och gick med en längre bit utefter trottoaren och skrek massa skit åt mig/oss, samt en mycket arg och frustrerad ung kvinna, lik Ulrike Meinhof tyckte jag, med ögon svarta av hat, som både skanderade inövade repliker och blängde helt vansinnigt på mig, mätte mig med blicken, och var inte långt ifrån att rusa fram och ge sig på just mig, kanske för att jag var den mörkaste i tåget. Plötsligt hördes en hög smäll rakt in i slutet av tåget, jag anade det, och fick senare veta att P var träffad och skadad, han gick just där pga olyckliga omständigheter. Bomben landade vid hans fötter och exploderade, hörseln försvann helt på ena örat i flera timmar, sen ringde det i ytterligare timmar, och värkte och sved i örat på honom. Jag kände mig olycklig och skyldig, det hela var ju mitt fel, att han alls var där, och så onödigt. Jag hoppades att han inte skulle bli förstörd och ha obehag för alltid, bara för min skull. Som tur var blev öronen bra igen, säger han i alla fall.

 

 

Så fortsatte vi den långsamma och mödosamma färden ända till målet, Observatorielunden, via massa kända gator, Kungsgatan, Stureplan, osv, som jag nu glömt. Det var skönt och avslappnande att komma fram till en stor öppen plats i en slags dal, där de elaka kändes på tryggt avstånd, även om man aldrig kunde slappna av uppmärksamheten åt något håll, ifall en utbrytning var på gång. (Massor av poliser och schäfrar höll demonstranterna på ca 100 meters avstånd runt om) Man såg ju dom hela tiden. Och hörde. Vi sjönk ihop vid sidan på en bänk, jag ganska utmattad. Den sneda kvällsolen med de för norra halvklotet unika långa skuggorna, byttes ut av blå timmen och kylan började ta en i sitt grepp, efter en solig, varm och vindbränd sensommardag. Och tal hölls, och sånger sjöngs, "Friheten leve". Jag måste säga att jag inte sjöng med i nånting, eller skanderade på gatorna, för jag gillar inte att upphova min röst. Aldrig nånsin, jag sjunger inte med någonstans, inte på skolavslutningar eller midsomrar heller. Men jag var där, och visade mitt stöd, och för en ändring av det samhälle vi nu har, och har påtvingats uppifrån, och det var det som räknades, tyckte jag. Vi bävade inför att ta oss därifrån och hem, men vi tog mod till oss så snart sista sången var slut. När poliserna fortfarande stod kvar, och gulp, motdemonstranterna. Men vi lyckades blanda oss med folk som kom gående på trottoaren, och smet iväg osedda i vimlet, smart klädda som vi var! Det var inga problem att ta oss till centralen och tåget hem. Ingen kände igen oss, och de andra hade inte lämnat platsen än. Oavsett läger, eller poliser. Ett smart drag av oss! Liksom att inte bära den "gängse kostymen" där. De andra fick poliseskort till tunnelbanan, fick vi läsa sen.

 

Efteråt kände man sig upprymd och glad, att man klarat det! Med liv och lem i behåll! Och att man stått upp för sina åsikter, visat och tagit ställning emot det tilltagande kollektiva vansinnet i Sverige! Och så känns det än, en vecka senare! Det här var något av det mest spännande, roliga och intressanta jag gjort! Och det gav helt klart blodad tand och en slags svårförklarbar kick, som endast kan förstås om den upplevts. Antagligen frigörs en massa endorfiner och sånt, när man först pressats, spänt sig och skrämts över gränsen, för att sedan få pusta ut, och lugna sig. Nån sorts kroppens knark, som knappast nån annan aktivitet eller politiskt parti kan erbjuda. Kanske en av förklaringarna till hur sådana här rörelser attraherar, och speciellt då ungdomar. (även om det inte är så svårt att förstå de övriga förklaringarna heller) Man känner sig upplyft helt enkelt! Synd att det inte är aktiviteter ännu oftare, för man längtar redan till nästa!

(sen finns det ju små krux hit och dit, att jag inte tillhör det partiet, och inte borde vara där av flera skäl, osv, men det får man ta, hehe. Blir jag kickad, får jag väl bli det :-) När man inte är blond, och därmed har less fun, får man ta de tillfällen som bjuds för att ha lite roligt :-)

Det blir svårt att välja vilket parti jag vill hålla på, när det är två så pass lika, men ett har mer skojiga aktiviteter för sig och är mer entusiasmerande, medan det andra stämmer bättre med mina åsikter och är större och mer inflytelserikt.

Jag undrar också hur människor kan få för sig att vilja slå ner och in sina åsikter på andra, med våld? Tvinga oss att tycka som de! Oavsett vad Hitler gjorde för 70+ år sedan. Vi har inte med det att göra idag, och ingen önskar koncentrationsläger osv. Vi har mötesfrihet, demonstrationsfrihet, särskilt för de med tillstånd, och borde vara fria att få tycka och tänka vad vi vill! Men det är man inte längre i Sverige! Vi nationalister är fredlöst villebråd! Vi ska hetsas och motarbetas på alla sätt, och i alla kanaler. Partierna får inte annonsera och göra reklam inför valet, överallt, som alla andra partier får. Och får utstå spott och spe, och att vara paria i kommuner de är invalda i. Folk går från tv debatter, och vägrar ta debatter i riksdag osv. Vad är det som är så förfärligt? Är det så svårt att inse sanningen? Att välja att blunda för vilket skick Sverige och många andra länder i Europa är och har blivit under de senaste åren? Hur konsekvenserna har blivit av att bara öppna gränserna på det vis som gjorts i 20-30 år nu. Dumma fårskallen Ullenhag som frågade Jimmie Åkesson om han inte hade något hjärta! (angående gränsöppningen för Syrierna) Jo, det har han, och vi, har hjärta för alla de som redan bor här! Att de ska ha det drägligt, och det blir det inte om man tar in alla som påstår de är Syrier tex.

Ett jävla rastgårdsproblem - eller jag är rastlös!

Hm, var ska jag börja? Det är en lång historia nämligen. Om hundrastgårdarna och mina svårligen inhägnade hundar, i Upplands Väsby. Den började i vintras nån gång, när snömängderna "äter upp" höjden på kommunens hundrastgårdar, som redan är i minsta laget höjdmässigt med sina 75 - 90 cm, och mina hundar därigenom såg nyckeln till friheten. Och hur svårinfångade livsrusiga lösa faraohundar är, vet alla som en gång haft en, eller vilken sorts vinthund som helst. Jo, i flera år, sedan 2007 närmare bestämt, har vi, jag och mina hundar nyttjat den fina stora rasthagen i Väsby, som inte är kommunens, utan en privat hundklubbs, fast kommunen äger ju marken förstås. När mindre hundar stack igenom nätet (fårnät, stora rutor) fixade dåvarande ordföranden Michelle så att tillstånd från kommunen, statsträdgårdsmästaren Nils Odén inhöstades, hönsnät köptes och kläddes hagen med invändigt, ideellt av föreningen. Frid och fröjd några år. Sen dess har hagen sjunkit i höjd, dramatiskt på sina ställen, eftersom trästolparna som håller upp det, och övre tvärbrädorna, är gamla och ruttna. Mjuka, vittrande, ger efter. På lägsta stället, ena kortsidan, den står och vinglar är höjden endast 50 cm. Nåt som lätt kan inses är ett problem för de flesta hundar. Utom möjligen för de pyttesmå eller väldigt flegmatiskt lagda. Nämde Nils Odén ville inte höja hagens höjdmått med motioveringen att den är ett fornminne (samt att fåren hagen egentligen är till för "inte hoppar". Fåren som bara brukar hagen 3-8 veckor per sommar/år, medan den borde fungera för alla hundar, hela året runt) Inte staketet väl? Det är iofs FÖR gammalt redan, men knappast mer än 20-30 år, vilket är mer än väl i ruttnandekoeffecient, men knappast att betrakta som fornminne :-)

Nåja, då fick jag väl se mig om efter annan hage, när inte den bästa fick höjas. Under de nämnda sommarmånaderna har hundägarna förevisats till en mindre fårhage ett stenkast ifrån den stora bronsåldersgravfältshagen. Så eftersom den ju närmast hörde till stora hundhagen, som redan klätts med hönsnät, tog jag glad i hågen och klädde på egen bekostnad/arbete den mindre, samt höjde den 30-50 cm också det med fint nytt hönsnät och smala träpinnar som höll det uppe. Med mitt tilltag skulle ju alla hundägare kunna nyttja även den lilla sommarhagen som inte var klädd med fårnät som den stora, och därför knappt någon hund kunde använda den förra sommaren. Mina hundar älskade verkligen lilla fårhagen och lyckades inte rymma ur den! De fick byggt upp bättre muskler och kroppar där än någon annanstans, och Ragnar tex har aldrig varit så fin som i vintras. Där sket ju inte 1000 andra hundar som inte tar upp efter sig, så Ragnar var inte mager och lös i magen, utan möjlighet att lägga på sig kilon och kroppsmassa, som alltid annars.

Det skulle jag aldrig ha gjort! Så snart jag var klar, (det tog några veckor av hårt arbete i 12-20 minusgrader utan handskar, med den 30-40 meter per fyrsidiga hagen) kom en arg tant som var föreståndare för Gunnes Gård och de fyra får de måste ha i hagen på sommaren (detta var i februari/mars och snön låg fortfarande djup och kölden hård) och sa att så kan man inte göra! Tänk om du gjort så i min trädgård? Man kan inte bara annektera! Det är egenmäktigt förfarande! Hm, fortsatte smyga dit med mina hundar för den nödvändiga dagliga lössläpptheten. En till två veckor senare kom tanten dit med statsträdgårdsmästaren i släptåg, båda nu rosenrasande. Jag skulle polisanmälas, och ärendet lämnas till kronofogden, "så att jag skulle få domar på mig"... Om jag inte tog ner allt nätet GENAST! Skulle de nämligen skicka dit hantverkare och skicka kostnaden till mig. Det var dessutom enligt dem JÄTTEFULT med just mitt lilla knappt synliga kycklingnät, störande hundskall och allt möjligt, trots att de fula skrotupplag runt om, med jordhögar, bråte, fladdrande knallblå säckvävstäckta byggstaket och högt brusande/tjutande silos i närheten, vid snickarskolan brevid där alla ändå gick med öronskydd på hela dagarna. För att inte tala om FLYGPLANEN! Som kör ofta med 1-5 minuters intervall rakt över och mycket lågt och dånande. Stör inte dom då? Nej, för de kan ni inte sätta nåt emot! Och då accepteras det! Fegstruntar! Väsby borde göra uppror över flygningarna över Väsby!
Lät konstigt, men jag var ändå rädd och pressad, vill ju inte få nån jäkla utmätning, bli av med mina få kvarvarande matpengar efter att hundmat och utställningar är betalda, eller få "domar emot mig", då ryker besökstillståndet till fästmannen, och det går ju inte. Han får ju bara umgås med änglar. Så, efter bara en underbar månad i bästa hagen hittills, fick jag ta ner allt mitt arbete och staket igen. och tvingas koppelgå med 8 st enormt energiska starka hundar som rycker och kastar sig åt alla håll hela tiden pga understimulering och brist på "lös i hage-tid".

Började letan och längtan efter egen hagplats, och det ansökte jag också genast efter, på Nils Odéns anmodan. Efter ett tag fick jag lov att bygga upp en hundhage på en gammal förfallen idrottsplats mitt i skogen, långt från alla hus och folk som kunde bli störda. (mer störda än de redan är) Vilket visade sig vara svårt, de var FÖR störda ;-) Folk runt om alltså, någon så inpyrt rosenrasande sammanbitet heligt arg att den/de gång på gång klippte sönder, rev ner staketet, stal pålarna, sparkade ner/sönder ALLTING jag byggt upp under flera veckor och för ca 3000 kr i bara staketkostnader, för att inte tala om vad själva arbetet skulle vara värt. Om någon annan tagit betalt för det. Men mitt liv, och mina nedlagda arbetstimmar, är ju värdelöst, omätbart både uppåt och nedåt, och jag får inte en krona av någon för mitt arbete eller raserade och vandaliserade liv. Det är bara alla andras arbete som värderas högt, alltför högt, tycker jag, vid jämförelse med mitt slit.

Fortsättning följer! Iaf, senaste veckan har jag intervjuats av två lokaltidningar, Mitt i Väsby och Vi i Väsby, med foton och allt, om min förstörda rasthage. Länkar: http://www.direktpress.se/viivasby/Nyheter/ samt: http://www.direktpress.se/viivasby/Nyheter/Radjurskadaver-var-varning/

Jag hoppas att något gott kan komma ut av artiklarna. Kanske att man får hjälp med staket eller arbete, eller att någon bonde kan erbjuda mig en oanvänd gammal fårhage ute på landet att få höja 30-50 cm? Eller att någon erbjuder mig en annan plats, där jag får vara ifred, eller främst staketet/rasthagen då, menar jag :-)

Så levande... (The mentalist)

På hemväg från stan sjönk jag ner på en bänk i en park, och började gråta hejdlöst. Först i händerna och sedan med öppet, rödflammigt ansikte. Konstigt att ingen frågade hur det var fatt. Jag blev kvar där nästan en halv dag, i fyra timmar. Gråten ville aldrig ta slut. Jag visste inte ens varför. När jag(?) var klar, reste jag mig och gick hem. Väl där fick jag en utskällning för att jag varit borta så länge och utan att höras av. Och borta hade jag verkligen varit. Det var eftermiddagen den 22 juli 2011. (Om bara några dagar skulle jag bli riktigt glad, kanske mest glad i hela mitt liv) När jag kom hem fick jag kanske någon slags förklaring. Nåt liknande har bara hänt mig en gång förut, i augusti 1994.


Hans mjuka norska röst trängde igenom mitt medvetande. (Har alltid haft "a thing" för norska, alltså ljudet, särskilt norska män) Jag såg in i ett par oväntat vänliga, blå, halvmånformade ögon. Hans blanka rödmosiga ansikte och lite trinda kinder. Min arm över hans mage. Jag förstår inte vad han kom ifrån, en natt låg han bara där, så levande, så verklig, lika verklig som allting annat. Eller rättare, jag låg, hos honom. Det var inte natt, utan nästan alltför skarpt konstgjort ljus. Institutionsljus. Ingenstans att gömma sig. Ljusgrönt sängöverkast och ribbor för fönstren. Vad vi sa minns jag inte, jag minns bara känslan av honom, konturerna av honom mot min mun. Då hade jag inget emot det. I nästa stund vaknar jag upp med vilt bultande hjärta och känner att ALLT är fel. Skamsen. Hela dagen kändes fel. Det undermedvetna har spökat, eller driver gäck, och illistigt bytt anletsdrag på objektet för mina heta känslor. Steget är inte så långt. Kaliberskillnad bland annat. Den enes namn törs jag nästan ropa ut, den andres inte ens viska. Båda mycket provocerande. Fast ändå, på sina sätt, hjältar i mina ögon. Känslan och synen dröjde sig kvar länge, och var så verklig att jag nästan kunde ta på den. Hur kan ens undermedvetna avbilda så tydligt någon man aldrig sett, och än mindre tänkt på, i de banorna? Så levande, så underligt.

Vargtimmar

(Ingenting från min blogg får publiceras eller användas någonstans utan min vetskap och godkännande! Det är inte säkert att det blir godkänt heller, antagligen inte. Men ni måste för fan fråga först!)

De är bara två. I veckan. Vargtimmarna med vargmannen. Det är fjuttigt, ynkligt, ounnsamt. Just ounnsamt, inte missunnsamt, en enorm skillnad. Känns som att tiden flyger och det bara är att komma dit för att vända igen. Nu frågar de inte ens vad jag heter längre, eller vem jag ska besöka. Ökänd. Jag har lust att fråga, till han som bestämmer: Hur lång tid har du att prata/umgås med din fru? Varje dag, och i veckan? Han kan alltid invända: "Men jag har inte mördat någon" (Det har inte jag heller!) De allra flesta har på 21 års tid för länge sedan sonat sina brott, och är ute igen. Vad de än har gjort.


Men med vargmannen ska det statueras exempel, och han är en alltför het politisk potatis, för att någon, i alla samhälls- och rättsinstanser, ska våga ta första steget mot utslussning, att frige honom. Tänk om något går fel? Då blir jag av med jobbet! (nej, han kommer inte att göra om det) Eller bara, tänk om jag blir av med jobbet, för att jag bara tillstyrker frigivning, eller lättnad på alla restriktioner? Eller så har det mer med karriärstegar att göra, ingen som vill upp på samhällstegen vågar ha på sin merit, (för då kommer de kanske ingenstans) att ha varit den som släppte ut vargmannen, eller underlättade något alls, för honom.

Ansökningar om bättre permissioner förhalas i åratal, just för honom. Andra, Helge Fossmo tex, är redan ute på ensamma/helt ergna permissioner, efter bara några år av sitt straff. Vargmannen fick vänta 8 år (längre än många andras hela strafftid), före sin första lufthålspermis, den hårdast reglerade permissionstypen. En i halvåret får de bara, och 3-4 vakter med, i några timmar. De fick han nöja sig med i 10 år.
Nästa steg är det vargmannen har nu, 6 timmar, var 3:e månad, med 3 vakter med, på 2-3 meters avstånd. Det han nu drömmer om, och de förhalar genom att inte skicka iväg hans ansökan till de högsta som bestämmer, är att få tillsynspermisar, dvs en gång i månaden, eller varannan månad, 6 timmar, tre vakter, cilvilklädda, och som inte längre behöver försöka stoppa den fånge som försöker rymma. (är skillnaden) Förra gången han ansökte om det, förhalade/glömde de bort hans ansökan i ett helt år! (Ett år... Det är ofta andras hela strafftid... Han får vänta åratals på små skitbeslut! De har då mage att slösa med tid) De bad honom om personlig ursäkt efteråt, faktiskt, lite inofficiellt sådär.
Det sista steget på permissionsstegen är slutligen egna permissioner, att få åka iväg ensam, över 1-3 dagar, och bara anmäla sig på en polisstation i den stad man är. Då är det inte långt kvar till frigivning. Helge Fossmo anses redan vara där. Fast han för bara några år sedan haft ihjäl flera fruar, och nu har en ny. I vargmannens fall handlar det om pengar, prestige, högre lön, bättre jobb. Futtiga pengar och fjädrar i hatten. Vem ska våga? Vem ska hoppa först? Vi får se. Och under tiden "får vi se", under obestämd tid.

Det tar på psyket, mer hans, än mitt, antar jag. Men det drabbar alla. Det är min bestämda uppfattning, att INGEN borde drabbas av straffet "obestämd livstid". Det är tortyr i nivå med kinesisk vattentortyr. Nej värre. Fast de blev galna. Sätt 30 eller 40 år, då då, eller "tills han dör", då vet man iallafall, och sinnet kan få en annan sorts ro. USA med sina inhumana straff och fängelser, har inte ens obestämd livstid. Det är inte värdigt ett påstått humant land, och bland de främsta länderna i världen, i mycket annat, som Sverige att hålla sig med såna straff. Alla vet att man hellre hittar sin hund överkörd i diket, än att aldrig få veta vad som hänt den. Den sortens själsro.
Om någon t ex har torterat ihjäl sitt eget barn, är man fri efter 6 år. (tar "man" någon annans barn, får man oftast livstid) Det är vansinne. Särskilt som han, Bobbys styvpappa, försökt döda sin tidigare kvinnas barn också, en fyraåring. Vad händer med hans nästa kvinnas barn? Borde han inte fått livstid, för att skona framtida barn från döden? Har han lärt sig nåt på 10 år/ute efter 6 år? Mer än att hata, än mer? Andra har mördat flera, och fått mycket kortare straff. En del skyller på varandra, och går fria helt, får istället skadestånd. Som du och jag betalar. Joy Rahman tex, mördade en gammal tant, frikändes efter 7 år, fick 7 miljoner i skadestånd, av oss, skrattade ända till Indien och mördade en till person där (var pengarna slut redan?) Onsala stekpannemördarna, Kortedala-invandrargänget som terroriserade en mans hund utanför affären, och sen nästan dödade mannen när han sa till dem att sluta. Han får leva med svåra men för livet. De fick 38.000 kronor vardera i belöning. Hur många var de? Hur många gånger 38.000 kr betalade vi för att få en av de våra, en gammal man, nästan ihjälslagen?

Jag anser att vargmannen har sonat sitt, på den tiden, 21 år. Breivik har fått 21 år, och sedan visserligen fortsatt förvaring, om de anser det då. Men ändå, efter 21 år ska det avgöras. Vad och vem det än är, är de alltid ute igen, efter mycket kortare tid än 21 år. Ett annat fall, i dagarna, en ung invandrargrabb sköt ihjäl sin svenska flickvän: "Jag bara testade vapnet mot hennes huvud". Tingsrätten trodde på honom, och gav honom patetiska 2,8 år. Inte 28 år, utan "två komma åtta" år! Det är skillnad på folk och folk. Ett invandrarliv är värt mycket mer än ett svenskt. Mörda en svensk, få 2 år till 10/15 år. Ju mer uppmärksammad någon blir i pressen och ju mer uppmärksammat ett fall blir, desto längre straff. Och invandrare straffas mindre, inte ens rätten vågar få en rasiststämpel på sig. Utom i hedersmordfall, Mona Sahlins hjärtefall, (men då har de ju mördat en av sina egna) iallafall de som blivit uppmärksammade i pressen, andra får lägre än livstid, de kan smygas undan. Sådana här orättvisor får mig att bli helt vitglödgat vansinnigt arg.

På Kumla är de sex. I veckan. Timmarna. Helt klart mycket bättre. Med dusch i besöksrummen. Det antas att man ska, kan, eller vill, knulla där. Men inte här, här ska man sitta stelt på smala soffkanten och sippa på kaffet i två timmar, och konversera. På detta stället är ingenting anpassat till långtidare som vargmannen. Bara till såna med några års vistelse där. Korttidarna vill inte ha långa besökstider, de skäms mest, och vill helst inte träffa sina släktingar och vänner under tiden de vistas här. Varför har de då långtidare här? Varför isåfall inte ha särskilda regler för dem? Jag önskade att Ann-Britt fortfarande jobbade där. Så mycket hade varit bättre då, känner jag.

På två timmar hinner man ingenting. Prata snabbt, upphetsat och forcerat hela tiden, eller bara ligga och titta på himlen och träden som vajar, och vara tysta tillsammans. Först kan man äta apelsinpaj, hans speciella. Men vi har ju telefontimmarna med. Då vi pratar om allt möjligt och en del omöjligt. (Ja, det gör vi på besöken med, men då är nästan inte pratet viktigast, utan kontakten) Vad som hände, fast inte så mycket längre, Sydafrika, (ständigt detta Sydafrika, som han vill semestra i eller flytta till) vad som händer ute i världen, vad jag gör, vad som hänt därinne sen sist. Han frågar alltid om hundarna, (han gillar hundar) och min dotter. Jag vill hellre prata om annat, mer spännande saker. Praktiska pratet sparar man till telefonen, eftersom besökstiden är så kort) Ibland känns det mesta som omöjligt som rör honom, faktiskt. Fast han tror allt är möjligt. Jag är mer pessimistisk. Allting är nej, nej, nej. Från andra, de som bestämmer. Inte från honom. Han är glad, positiv, energisk, har enorm energi, pojkaktig, glada spontana idéer hela tiden. Hur kan någon som varit där han varit, i 21 år, vara så glad, så obruten? Ett starkt psyke. Jag hade varit helt knäckt.

Han är helt annorlunda mot vad de flesta tror. HELT ANNORLUNDA. (finns det större bokstäver än såhär?) Nej, jag är inte ett manipulerat bakomryggenfört blåögt våp. (och han är INTE en helgalen, helt oförutsägbar, svart i betydelsen mörk, mordisk, livsfarlig människa, som borde låsas in för alltid, kastas nyckeln för, och ruttna där tills han dör. Eller människa förresten? Många tror att han är ett monster. Men vad de än tror, är det inte han, och han är inte det.) Han är den minst manipulerande människa jag träffat. Förstår inte varför folk tror att han är sån. Tvärtom är han rak och plump, väldigt öppen, världens taktlösaste människa ibland. Skämtsam och rolig. Och inget kan han dölja för mig. Tiden flyger då med, i telefon. Men i hans fall är det välkommet. Att tiden flyger.

Kadaverkollo i Ramsvik

Jag skulle iväg på sommarkollo. Så idylliskt det låter. Ramsvik, så passande namn, men det visste jag inte då. Det skulle vara 3, 4, eller 5 veckor, vilket minns jag inte, det kändes som en evighet iallafall. Min bästis Cornelia var med för att lämna mig där, men vägrade åka därifrån och kedjade fast sig i min sängstolpe. De var tvungna att låta henne få en plats också, fast det verkade fullt. Fullt av järnsängar på höjd, två och två. Tack och lov fick hon stanna, annars vet jag inte vad jag hade gjort, sådär i efterhand. Det hade nog knäckt mig. Kollot styrdes med järnhand av flera bastanta korpulenta äldre damer. De använde kadaverdisciplin och en massa hårda regler för, eller rättare sagt, emot, allting. Första dagen fick vi lära oss att man inte fick lov att gå och bada, eller ens ner till stranden, varken före eller efter maten. När vi släpptes ut från regelgenomgången i matsalen, stack jag givetvis iväg ensam, eller med Cornelia, minns ej vilket, till en tom strand och... badade. Hon badade inte, om hon nu var med.

Säger någon att man inte får göra en viss grej, vill jag genast göra den, eller i varje fall försöka se om det går att göra den. Jag hade inte behövt bada. Hade ingen nämnt att det var förbjudet, hade jag inte haft en tanke på att göra det. Jag bodde ju vid havet, vid en likadan strand, inom ett par mil bort, längs kusten. Jag kunde bada närhelst jag ville, och gjorde det också, normalt. Varför skulle jag ens vara på kollo egentligen? Jag vet inte hur de fick reda på att jag badat, blöta hårtoppar, eller en kärring/lägervakt, som kommit nerspringande till stranden. Jag skälldes ut, och fick badförbud i tre dagar, kanske också utegångsförbud, jag minns inte exakt. Tråkigt och länge var det iallafall.

Maten var äcklig. Saftsoppa och risgrynsgröt till varje mål, kändes det som. Frukosten och kvällsmålet var det det iaf. Jag vägrade äta den. Då fick jag aldrig gå ifrån matsalen. En sattes att vakta mig. Efter tre timmar släppte de mig, med halväten gröt. Så pågick det ofta, jag fick sitta kvar, lääänge. Tills någon gav upp. Oftast inte jag. Vi tittade under frukosten på "Sommarmorgon" på tv, eller var det nån sorts bio? Jag minns ännu den äckliga flugan i inledningen, som surrade länge, och satte sig på en skål mat, i programmet alltså.Och maten som växte i munnen, och närmast verkade öka, än minska, på tallriken.

Varje lördag var det disco, man fick köpa lösgodis till discot, inte annars. Jag fick inte en enda gång dansa med en kille, eller någon annan än Cornelia. Men hon ville helst dansa med Alexander, som hon blivit tillsammans med. Han var näst snyggast där. Jag var kär i den snyggaste, Mattias, men han gillade inte mig speciellt, utan gick runt och kysste alla tjejerna på munnen, vid sängdags, även mig, och hade ingen speciell. En riktigt utstuderad flört till kille, så liten han var, men i mina ögon var han en vuxen man, han var nog ett år äldre än vi, som var 9, och stor för sin ålder. Jag hade vita jeans och ett halsband med guldlöv i metall runt om, och ett flätat guldpannband. Jag tyckte jag var snygg. På väg till discot, i ett hus nåra 100 meter från "barackerna" vi sov i, hittade jag en skatfjäder, som jag tog med mig. En flicka, ett asiatiskt importbarn, sa: Det är en massa farliga bakterier på fågelfjädrar! Min mamma säger att jag inte får ta i dem. Sedan tittade hon mig länge rakt i ögonen och sa, allvarligt, med kalla ögon: Jag hoppas att du dör.

Vid stranden låg det massor av jättestora strandade röda och blåa brännmaneter, och jätteroliga trampbåtar, som alltid var upptagna. Jag fick aldrig en gång på hela tiden tag i en trampbåt eller plats på en. Två trampade, och två satt bak. Det var ens högsta dröm att få tag i en. Men (stora) killar hann alltid före. Alla sa alltid, nästa gång, nästa gång. Man fick skriva upp sig på nån turlista för att få ha dem, men det blev aldrig min tur. En dag kom Cornelias pappa med deras båt och hämtade oss, vattenvägen, för en dagspermis. Det var helt underbart! Vi åkte långt bort längs kusten med deras motorbåt, och dök och hoppade spik från båten. Jag för första gången, och höll på att kvävas, eftersom trots att jag instruerats, andades under vattnet. Men jag hann se alla vackra färger och tång som viftade i grönt och lila, innan jag ploppade upp till ytan igen. Vi simmade ut till och från båten, från kollostranden. Vi med kläderna som indianer i ett knyte på huvudet. (ja det var hennes pappa som sa att indianer gjorde så) I den torftiga miljön, befriad från alla leksaker, som kollo var, hittade jag för att roa mig, en liten röd klump i smält plast på stranden. Jag kallade klumpen Pluppen. Jag bar den i munnen till båten, sen hela dan med pappan och Cornelia, sen tillbaks till kollo, behöll den nånstans i alla veckorna där, och hade den i mitt smyckeskrin ännu för bara några år sedan.

Ofta gick vi på utflykt i bergen, och ganska långt. Med ledarna med. På ett ställe fanns det en vid och djup klyfta/ravin, som huggen rakt ur berget. Om man ramlade när man hoppade över, skulle man helt klart ramla långt ner, fastna och slå ihjäl sig. Kanske kilas fast och svälta ihjäl, eftersom klyftan var avsmalnande till ingenting neråt. Jag var skiträdd där. Vågade inte hoppa. En irriterad man fick kasta mig över stupet, där alla andra hopade. Jag var verkligen SKITRÄDD.

En dag var kollot över. Äntligen höll jag på att säga. Äntligen skulle jag få komma hem, från det som känts som en evighet och ett enda långt straff. Hemma var inte så roligt när jag väl kom dit, mamma hade under tiden köpt en träbåt som hon stod och skrapade på och sen målade på hela dagarna. Länge.

Svartenbrants hästar, somrarna i Bovall, några bra saker fanns det

Bovallstrand 1982-83-84

Sommarloven, de längtade man till. Det var då man levde. När man slapp ifrån allt det hemska, och äntligen var FRI. Att kunna gå vart man ville, varje dag. De flesta vuxna har nog glömt hur begränsande det är att vara barn. De var underbara somrar där vid kusten, minns det som varmt och sol varenda dag, ut varje dag och bada i havet, tidigt på morronen. Bästa kompisen, som var en kille, Jens, var där. Han gick i skola i stan resten av året, så då såg man honom knappt. Leka på stranden hela dagarna, eller åka ut till öarna med båt. Krabbrestaurang, vilket innebar att man slog ihjäl musslor och snäckor och matade krabbor med, i vattnet. Såg när de kom, av lukten av kött i vattnet, och började äta. Studerade deras olika färger och mönster på sköldarna. Ibland var de nyömsade (för att kunna växa) och hade alldeles mjukt skal/sköld.

Jag önskade mig en häst över allt annat, men vi hade inte råd. Mamma lärde känna en gubbe, vars vuxna dotter var gift med Svartenbrants bror. De hade gård, hästar, hundar och barn. Vi var ofta där, och jag fick sköta och rida den häst/ponny, vars lille ägare ännu var för liten att klara av den. Roy och Snotten hette de, "min" var Roy, en skäck. Jag red ut i skogen med dem.

Jag började i seglarskola. Köpte en optimistijolle i trä, en gammal skorv, som läckte nåt förfärligt. Den döptes högtidligt i sockerdricka till "Sockerbiten" eftersom den var vit och nästan helt fyrkantig. Den gick djupare och djupare och långsammare, jag hamnade alltid på efterkälken när hela "klassen" var ute och seglade i varsin båt, de andra i större som gick snabbare. Tillslut blev jag skiträdd där i min ensamhet på nästan öppet hav, 8-9 år gammal. Endast iförd en flytväst och genomblöta trosor, var ju ingen mening att ha nåt annat på mig, eftersom båten tog in vatten. Jag satt ju på golvet, eller durken som det heter, och blev därmed dyngsur. Man fick plugga också, alla märken, färger och bojar och hastigheter och grund och kanaler/avstånd. Det var nästan som att ta körkort.

Det byggdes jämt småbåtar ihop med Jens, såna man kunde leka med i små pölar i bergen. I alla möjliga material. Jag trodde han skulle bli uppfinnare, för han hittade på allt möjligt, hela tiden, och hade en otrolig massa grejer och idéer för sig. Hans pappa hade båtbyggarverkstad i källaren, så vi hade tillgång till alla verktyg och material. Sen lekte man hund också, och sprang omkring helnäck i bergen på öarna, och lyfte på benet. Jag var Pri, och han Irp. Pri (eg Pricken) hette min galna foxterrier.

I skolan var bästa väninnan Cornelia. Hennes mamma hade uppfödning av golden retriever, och det är därifrån jag fick mitt intresse. Bäst av allt var när de hade valpkullar, och det hade de ofta. De hade världens bäst inredda villa och trädgård för ändamålet, mitt emot ett högt berg, så att inte en faraohund kunnat rymma ens en gång. Tänker än idag på den med trånad, och undrar vem som bor där nu. Jag drömde om en egen hund, med stamtavla, och att kunna ställa ut den. Vi drog runt mjukishundar i utställningskoppel på golvet och tränade med, och lekte med alla deras prisrosetter, som jag älskade. Också var jag med och tävlade med en av deras hundar på var jag tror var en av de första agilitytävlingarna i Sverige. Helt inofficiellt, och lite annorlunda från idag, men många hinder var desamma.

Så nog fanns det ljusa stunder också, men de borde varit fler, och rädslan borde inte varit så ständigt närvarande, tjock så man kunde skära i den.